Intervju med Carolina Klüft

Friidrottsstjärnan Carolina Klüft är ambassadör för FN-förbundets kampanj Skolmat blir kunskap.

I mars 2008 besökte hon FN-förbundets kansli och intervjuas här av Världshorisonts redaktör AnnaLena Andrews.

Hur började ditt internationella engagemang?

Det är svårt att säga, det är nog något som har följt med mig sedan jag var liten och som kommer från uppväxten, föräldrarna och förebilder som man har inspirerats av. När jag var 14-15 år såg jag faddergalan på TV och sedan tyckte jag att min förening, IFK Växjö, skulle ha ett fadderbarn. Jag fick igenom det faktiskt, med stöd av min pappa som var engagerad i föreningen.

Så vi knöt ett fadderbarn till föreningen genom Plan men det var mest jag som skötte det, skrev breven och sådär. Så småningom tog jag över fadderskapet själv när jag kände att jag kunde betala det. Det var väldigt roligt för man fick ju snabbt en relation till det här barnet i en annan del av världen, en annan livssituation. Att få de där breven var fantastiskt.

Jag har verkligen känt att de här frågorna är någonting som jag är mycket intresserad av och som jag tror väldigt starkt på, och detta engagemang började långt innan jag själv var en känd person. För mig spelar det egentligen ingen roll varför människor engagerar sig. En del kända personer kanske engagerar sig ideellt för att det ska vara en del av deras image men det är ändå bättre än att de inte gör någonting alls.

För mig kom engagemanget först och det är säkert också det som jag kommer att syssla med när jag lägger av med idrotten. Men idrotten har också hjälpt mig framåt i mitt engagemang. Tack vare att jag har kunnat använda mitt namn så har jag fått lära mig mycket. Och kan t ex Plan eller FN-förbundet tjäna på mitt engagemang så är det jättepositivt. Men min målsättning är inte att mitt namn ska tjäna på FN-förbundet, och det är en viktig skillnad för mig.

Det märks säkert när du framträder tillsammans med ideella organisationer att du har ett äkta engagemang…

Jag hoppas det. Men jag har kommit till den punkten att jag faktiskt inte bryr mig om vad människor väljer att tro. Det finns säkert någon som tror att det finns någon bakomliggande tanke men jag bryr mig inte om det. Det viktigaste är var jag har mig själv och var jag har mitt engagemang och vad jag tror att jag kan bidra med. För jag tror att alla människor kan bidra, på sitt sätt.

Och jag får hitta mitt sätt att bidra och kanske kan jag nyttja mitt namn på ett positivt sätt och hjälpa till att få ut viktig information, eller stödja en kampanj, eller vad det nu kan vara. Då tycker jag bara att det är positivt.

När blev du ambassadör för FN-förbundets kampanj Skolmat blir kunskap och hur gick det till?

FN-förbundet skrev till mig och kom med en förfrågan helt enkelt. Det var för ungefär två år sedan, precis i början av arbetet med kampanjen. När jag öppnade brevet och fick se FN-loggan så kände jag ”Wow, vad hedrande att få en sådan fråga!”. För jag tycker att FN är väldigt betydelsefullt, väldigt viktigt för världen. Även om organisationen kan förbättras så tycker jag att grundtanken är enormt bra och någonting att jobba vidare från.

Så träffade jag Bonian och Eva [generalsekreterare respektive kampanjansvarig på FN-förbundet, reds. anm] och vi började diskutera och då tror jag att vi alla tre insåg att samarbetet kanske inte bara skulle bli kring den här kampanjen, utan att jag också var intresserad av andra former av samarbete. För att få kunskap, få möjlighet till utbildning för min egen del och att lära mig nya saker av människor som kan bra saker.

Så det var jättespännande, tyckte jag, när jag fick den här förfrågan. Och Skolmat blir kunskap är en väldigt positiv kampanj där alla millenniemålen involveras och där man ser enormt positiva och tydliga resultat. Den handlar om helt grundläggande saker som utbildning och hunger och också om att använda lokala grödor o s v.

I vilka sammanhang har du hittills figurerat i vår kampanj?

Jag gjorde en fotografering där jag stod med en t-shirt och en tavla där vi skrev ”skolmat blir kunskap”. Jag har FN-förbundets logga på mina kläder när jag figurerar till exempel i media och jag har medverkat vid olika uttalanden. Vi har också gjort en skriftlig intervju med Paul Tergat som själv har varit ett barn som fått gratis skolmat genom FN, och som sedan vunnit många medaljer, han är en mycket duktig löpare.

Jag tycker FN-förbundet jobbar väldigt professionellt. Jag får tydliga förslag, jag får se vad planen och målet är och sedan tar vi ställning till det.

Skulle du vilja ändra på samarbetet på något sätt fortsättningsvis?

Nej, jag tycker det fungerar jättebra. Min förhoppning är att kunna utveckla samarbetet så småningom när jag börjar trappa ner på idrotten, för nu är tiden så pass begränsad. När jag en gång lägger av så lever förhoppningsvis mitt namn kvar, åtminstone bland de vuxna i några år, och då tror jag att jag kanske kan ge mer av mitt engagemang än vad jag kan just nu.

Vilka andra organisationer stödjer du just nu?

Jag samarbetar med Plan också, jag har ju stöttat dem i många år och är själv fadder där fortfarande. Jag tycker att de också jobbar väldigt bra på många områden. Sedan har jag engagerat mig vid enstaka tillfällen även för andra organisationer, t ex BRIS. Om någon organisation hör av sig och vill ha en signerad t-shirt att auktionera ut, till exempel, så försöker jag ställa upp. Men jag försöker ändå sätta vissa gränser för mitt engagemang. Dels för att tiden inte räcker för fler, och dels för att inte helt tappa fotfästet. Av trovärdighetsskäl kanske man inte heller ska vara precis överallt.

Jag har en egen stiftelse också, No Excuses Foundation, som jag driver tillsammans med en annan tjej, Åsa. Idén växte fram när jag tillsammans med Reebok gjorde en serie fotografier inför VM i Helsingfors. Det blev sju stycken olika tavlor som auktionerades ut och sedan skulle jag välja vart pengarna skulle gå. Jag ställs inför den situationen ibland och jag har alltid tyckt att det är så svårt att bestämma vad man ska välja att stötta. Är man engagerad som person vill man ju gärna veta lite grann om verksamheten och ta ställning till vad pengarna ska gå till. Så då sa Åsa att ”du borde ha en egen stiftelse”.

Så idag har jag en stiftelse tillsammans med henne där de pengar som jag får möjlighet att samla in hamnar. Och sedan bestämmer vi i lugn och ro vilka projekt vi vill stötta. Vi har t ex valt att stötta ett psyko-socialt stöd efter tsunamin på Sri Lanka via Plan. Vi driver också ett eget projekt, ett antimobbningsprojekt i Karlskrona som bygger på en idé vi hade om ett internetverktyg för att synliggöra mobbning. Projektet är fortfarande inne i en testperiod men det har väl fallit ganska väl ut, så det kanske är något som vi kan utveckla.

Jag vet att du har gjort en del resor, bland annat i samarbete med Plan. Vad har gjort mest intryck på dig när du varit ute på fältet och träffat människor i fattiga länder?

Det största intrycket är vilken otrolig livsglöd de här människorna har, kanske barnen framförallt. Alltså den närhet till leken, till skrattet och till nyfikenheten som de har trots att de lever tuffa liv och tampas med otroliga svårigheter varje dag. Det räcker att plocka fram en boll så kan man stå och bolla med dem hur länge som helst och de tycker det är jätteroligt. De uppskattar de små sakerna som vi ibland glömmer bort att uppskatta i vår del av världen. Som vi bara tar för givet och bara låter oss passera för de duger inte, för vi vill ha mer, men som de här barnen verkligen värdesätter. Det tycker jag har varit fantastiskt att uppleva.

Annars tycker jag, just när man jobbar med TV och reportage, att den största svårigheten har varit att lyckas förmedla det man känner när man står där. Att kunna tala om för människor hur orättvist det är och vilka möjligheter man måste skapa för de här barnen för att de också ska få en chans att uppnå sina drömmar. Att beskriva värmen, dofterna, de här människorna och deras hopp genom en TV-ruta, utan att folk byter kanal.

Vi har pratat mycket om detta när jag har varit iväg med producenten och redaktören, alltså hur man når fram genom TV-rutan. Jag har själv tittat på TV och sett liknande reportage. Man blir tagen, många människor blir säkert berörda men så växlar man kanal till ett nytt program och sedan är det borta liksom. Man förstår inte alltid att det som visas på TV finns på riktigt för det är så långt borta och man tänker att ”jag måste sköta mitt eget liv”. Men om man verkligen har varit där så släpper det inte taget om en även om känslan givetvis tunnas ut efterhand. Men första månaden efter att man kommit hem från en sådan där resa så är man en helt annan människa. Man irriterar sig inte på något alls, man ser inga problem i sitt eget liv.

För mig är det väldigt viktigt att nå fram till människor för att få dem att förstå att vi alla måste hjälpa till. Även om man är flera hundra mil ifrån så påverkar deras situation oss här i Sverige. Och alla har ett barn, alla har en syster, alla har en bror. Och hur känner vi själva när vi förlorar någon nära? Det är fruktansvärt och det sker hela tiden där. Då måste man på något sätt kunna ha den medmänskligheten att se att vi inte bara är i vår egen bubbla, vi lever i en värld där vi alla påverkar varandra och där vi måste ha respekt för att alla måste få möjligheter.

Detta har varit frustrerande och svårt ibland att förmedla, utan att slå någon på käften eller ge folk dåligt samvete. För det är inte det man vill, utan man vill ge människor en känsla av att ”ja, jag kan påverka och jag kan välja att påverka, det är mitt val, det är ingen som tvingar mig, det är ingen som hytter med näven eller ger mig dåligt samvete utan jag känner själv att jag vill vara med och bidra till förändring”.

Det är det som är det svåra. Du kan ju tala om för vem som helst med statistik att ”visste du att… – och här sitter du med dina chips!”. Men så funkar det inte, man kan inte belägga människor med det utan man måste få dem att själva känna att de vill vara med och göra någonting. Det kanske är att ge lite pengar i månaden eller stötta något projekt som man tror på. Det viktiga är att man gör nå’nting!

Hur skulle du formulera dina tankar kring FN? Vad tycker du är bra med FN?

Grundtanken är fantastisk; att det ska finnas ett gemensamt organ som kan gå in och skydda enskilda individer, som ställer upp för fredsbevarande i olika länder och där det finns fonder och program som jobbar med olika svårigheter världen över, för människornas bästa. Inte baserat på politik, på religion eller på etnisk bakgrund utan där människan sätts i fokus. Den tanken tror jag starkt på. Vi måste inse att vi är globala, vi måste på något sätt samarbeta och ställa upp för varandra.

Vi måste ha en organisation som FN som inte agerar utifrån ett eget nationellt intresse på det sätt som alla länder i världen gör: först ser de till de egna nationella intressena och sedan kan de vara solidariska och fundera på vad de kan göra för andra. Men FN behöver också utvecklas och bli ännu mindre nationsstyrt än vad det är idag.

Du har ju fått information idag om Kina och mänskliga rättigheter. Hur tänker du kring detta och den pågående debatten om OS?

Det är fel att lägga fokuset och ansvaret för dessa frågor på enskilda aktiva vilket många gör. Jag tycker att ansvaret måste ligga på organisationen; på SOK, på IOK men framför allt på politikerna. Samtidigt är det viktigt för mig att ha information och kunskap om det land jag besöker, att känna till problematiken och ta ställning i det. Men jag bär inte ansvaret i dessa frågor och jag tycker att OS ska genomföras, att det är en bra arena. Framförallt för idrottsrörelsen att möta människor, skapa nya band och bjuda på en härlig idrottsfest. Samtidigt är det en arena för att skapa uppmärksamhet kring och belysa Kinas problem. OS gör att människor protesterar mot Kinas regim; att man pratar om problematiken. Förhoppningsvis kan detta hjälpa till att öppna upp och bidra till att det blir bättre för människorna i Kina.

Så länge alla demonstrationer och protester sker på ett fredligt sätt så tycker jag bara det är positivt. Men det är tråkigt om det kommer in våld i bilden så att människor blir utsatta för fruktansvärda saker på grund av OS. Men så länge det sker på ett fredligt sätt tycker jag absolut att man ska protestera, inte mot OS men mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter.

Läs mer

Skolmat blir kunskap

Svenska FN-förbundet behöver dig!

Svenska FN-förbundet verkar för att mänskliga rättigheter respekteras, krig förebyggs och millenniemålen förverkligas. Vi följer FN:s arbete och sprider kunskapen vidare till lokala FN-föreningar, skolor och den svenska allmänheten.

FN:s officiella webbplats hittar du på www.un.org.

Ge en gåva

Alla bidrag behövs!

Stöd Svenska FN-förbundets arbete genom att skänka pengar till våra kampanjer. Svenska FN-förbundet är innehavare av ett 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll

Du kan också sätta in pengar på PG 90 00 79-5 eller BG 900-0795. Ange Röj-en-mina, Skolmat blir kunskap eller något annat av våra aktuella projekt