1990-talet

1990-talet kännetecknas av konsoliderad vetenskap och febrila internationella förhandlingar.

Under 1990 publicerade Klimatpanelen sin första bedömningsrapport vilken både fungerade som kunskapsunderlag och satte press på politikerna att på allvar förhandla om klimatfrågan. Två alternativa varianter av internationella avtal diskuterades:

Den första var en omfattande internationell lag liknande den som antagits om hav. Förespråkarna av en sådan menade att den kunde samla alla problem i atmosfären under en förhandlingsprocess. Eftersom atmosfärens alla processer hänger ihop borde, menade vissa, det avspeglas i förhandlingarna.

Den andra varianten var en mer specifik ramkonvention till vilken protokoll sedan skulle kunna kopplas. Förebilden var hanteringen av försurnings- och ozonproblematiken. Den senare modellen antogs slutligen, inte minst eftersom den ansågs vara mer framkomlig ur ett förhandlingsperspektiv.

Ambitiöst mål för förhandlingarna

I december 1990 bildade generalförsamlingen en internationell förhandlingskommitté för en ramkonvention om klimatförändringar. Generalförsamlingen satte upp ett mycket ambitiöst mål då de gav förhandlarna mindre än två år på sig att färdigställa en ramkonvention. Tanken var att konventionen skulle vara klar för underskrift till FN:s stora konferens om miljö och utveckling i Rio 1992. Detta skulle sätta press på förhandlarna eftersom uppmärksamheten kring Rio-konferensen var väldigt stor och knappast någon stat ville bli utpekad som den vilken blockerat förhandlingarna.

Förhandlingarna startade i februari 1991 och pågick till maj 1992. Det blev ingen lätt uppgift att komma överrens om en konvention. För att överhuvudtaget få till stånd ett förslag fick en rad frågor lämnas öppna och en hel del andra formuleras så vagt att de gav ett tillräckligt stort tolkningsutrymme för enskilda stater.

Exempel på frågor i vilka beslut inte kunde tas var utsläppsmål och åtagandeperioder samt mekanismer för hur eventuella sådana skulle kunna uppnås. Andra frågor som var extra känsliga rörde finansiell hjälp till länder i Syd, tekniköverföring samt den administrativa organiseringen av klimatfrågan under FN.

Stabilisera nivån av växthusgaser

Ramkonventionen om klimatförändringar innehåller sammanlagt 26 artiklar med underparagrafer, en inledning samt två bilagor. Sammanlagt rör det sig om ett 24 sidor långt dokument. Artikel 2 beskriver målsättningen med konventionen vilken går ut på att stabilisera nivån av växthusgaser i atmosfären på en sådan nivå att det förhindrar farlig mänsklig inverkan på klimatsystemet. Artikel 3 beskriver de principer som ska beaktas när så görs.

Den mest kända, och kanske viktigaste, är Artikel 3, paragraf 1, som kallas för principen om gemensamt men differentierat ansvar. Den innebär att klimatfrågan är en gemensam angelägenhet för mänskligheten men att länder i Nord ska leda arbetet med att förhindra farlig mänsklig inverkan på grund av deras höga historiska utsläppsnivåer samt höga kapacitet att agera och på grund av Syds rätt till utveckling.

Ramkonventionen skrevs under

Ramkonventionen skrevs omedelbart under av 154 stater. Den trädde i kraft i mars 1994 och har idag runt 190 underskrifter, det vill säga nästan alla medlemsstater i FN har undertecknat ramkonventionen. Så fort ramkonventionen trädde i kraft började arbetet med att specificera vem som skulle göra vad och till när. Den första förhandlingskonferens som samlade de länder som skrivit under konventionen inleddes i mars 1995. Där enades medlemmarna om en ny förhandlingsprocess som skulle leda fram till ett protokoll under Ramkonventionen.

Protokollet skulle specificera utsläppsmål och åtagandeperioder för länder i Nord samt mekanismer för att uppnå dessa mål. Återigen sattes ett ambitiöst mål: ett förslag till protokoll skulle vara färdigt till den tredje partskonferensen som var planerad till december 1997 i Kyoto. Allvaret i klimatfrågan underströks samtidigt av att klimatpanelen publicerade sin andra bedömningsrapport under 1995. Denna markerade stärkt vetenskaplig konsensus kring att människan påverkade klimatet och blev en viktig faktor i förhandlingarna under 1995-1997. 

För låga utsläppsminskningar

Förhandlingsprocessen fram till Kyoto var minst lika svår som förhandlingarna kring klimatkonventionen. Resultatet förväntades förtydliga den vaghet som Klimatkonventionen byggt in, och som av många forskare och miljöorganisationer sågs som en allvarlig brist. Så skedda också delvis, men många blev besvikna över vad de såg som orimligt låga åtaganden under vad som kom att kallas Kyotoprotokollet. Länderna i Nord enades om att sänka sina utsläpp med minst 5 procent under perioden 2008-2012, jämfört med 1990 års nivåer. Protokollet reglerade sex gaser, bland annat koldioxid, metan och kväveoxid. Protokollet innehåller också tre så kallade flexibla mekanismer:

– Utsläppshandel
– Mekanismen för gemensamt genomförande
– Mekanismen för ren utveckling

Den första mekanismen, handel med utsläppsrätter, får användas av länder som har åtagit sig att göra utsläppsminskningar. Dessa länder kan, om de uppfyller vissa kriterier, få överföra utsläppsrätter mellan varandra.  Mekanismen för gemensamt genomförande (Joint Implementation – JI) får genomföras mellan länder som har åtaganden att genomföra utsläppsminskningar under Kyotoprotokollet. Ett land kan genomföra utsläppsminskningar i ett annat land och tillgodoräkna sig dessa för egen del, allt medan värdlandet får mindre utrymme att själva släppa ut växthusgaser.

Ökad teknikeffektivitet

Mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism – CDM) får ske mellan ett land som har åtaganden att genomföra utsläppsminskningar och ett som inte har det. Tanken bakom mekanismen är att kunna investera i det projekt där finansiären får mest utsläppsminskningar för pengarna. Alltså, investeringar för att göra relativt energieffektiv teknik ännu effektivare i länder som dessutom har relativt högt löneläge är dyrare än att investera i länder i Syd.

På så vis kan länder med utsläppsåtaganden utnyttja förekomsten av underutvecklade länder och en internationell arbetsdelning och på så vis få större utsläppsminskningar än vad samma peng hade gett i det egna landet. Samtidigt är tanken att CDM inte bara ska generera kostnadseffektiva utsläppsminskningar utan att mekanismen också ska bidra till hållbar utveckling i värdlandet.

Omfattande kritik

Kritiken mot denna tredje mekanism, CDM, är omfattande. Vissa menar till exempel att det saknas kriterier för att mäta hållbar utveckling och att detta därför lätt glöms bort. Andra menar att utsläppsminskningarna ofta ändå skulle ha kommit till stånd eftersom det finns gott om pengar att tjäna på att använda effektiv teknik. Det skulle innebära att världen då går miste om utsläppsminskningar. Det finns också de som hävdar att mekanismen försenar investeringar i ännu effektivare teknik, som sedan skulle kunna spridas globalt, eftersom pengar i stället kanaliseras till mindre effektiv teknik i Syd.

Kyotoprotokollet fick inte lika många undertecknare som ramkonventionen. Under den tid som protokollet var formellt var öppet för underskrift, mellan mars 1998 och mars 1999, fick protokollet 84 underskrifter. För att protokollet skulle träda i kraft krävdes att minst 55 länder skrev under. Dessutom skulle en viss del av dessa vara sådana länder som gjorde åtaganden att minska sina utsläpp.

Det krävdes att denna sista kategoris sammanlagda utsläpp under år 1990 uppgick till minst 55 procent av åtagandegruppens totala utsläpp för detta år; alltså minst 55 länder som stod för minst 55 procent av utsläppsminskningarna under protokollet. Det skulle komma att ta lång tid innan detta kriterium uppfylldes. Det skulle även dröja innan detaljerna kring Kyotoprotokollets olika mekanismer var slutförhandlade. Denna process för historien in i 2000-talet.

Svenska FN-förbundet behöver dig!

Svenska FN-förbundet verkar för att mänskliga rättigheter respekteras, krig förebyggs och millenniemålen förverkligas. Vi följer FN:s arbete och sprider kunskapen vidare till lokala FN-föreningar, skolor och den svenska allmänheten.

FN:s officiella webbplats hittar du på www.un.org.

Ge en gåva

Alla bidrag behövs!

Stöd Svenska FN-förbundets arbete genom att skänka pengar till våra kampanjer. Svenska FN-förbundet är innehavare av ett 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll

Du kan också sätta in pengar på PG 90 00 79-5 eller BG 900-0795. Ange Röj-en-mina, Skolmat blir kunskap eller något annat av våra aktuella projekt