2011 – COP17 i Durban

Processen efter Cancún och inför nästa beslutsfattande klimatkonferens i Durban, Sydafrika, omfattade tre officiella förhandlingsrundor. Dessa hölls i Bangkok (april), Bonn (juni) och Panama (oktober). Året präglades inledningsvis framför allt av diskussioner kring dag- och arbetsordningar under de olika rådgivande förhandlingsorganen, både de tillfälliga så kallade ad-hoc grupperna som förhandlar fram nya avtal och de permanenta rådgivande organen för implementering respektive vetenskap och teknik som hanterar bredare frågeställningar inom deras respektive mandat.

Även om förhandlingarna om dagordningarna satte ramarna för fortsatta överläggningar under senare halvan av året så kom det att ta upp mycket värdefull tid från att förbereda beslutsunderlag till de beslutsfattande organen under Konventionen (COP) respektive dess Kyotoprotokoll (CMP). De sistnämnda organen (att skilja från de rådgivande), som ska träffas igen i Durban, kommer därför att ha många frågor på agendan som inte hunnit förhandlas ordentligt i sak under året som gått. Samtidigt krävs av Durban att viktiga beslut fattas om Kyotoprotokollet inte helt ska punkteras och tappa all väsentlig kraft.

Knäckfrågor i Kyotospåret konkretiseras

Under 2011 års förberedelsemöten inför Durban kom diskussionerna under Kyotospåret tidigt att centreras kring ett dilemma: ska förhandlingarna fokusera ett politiskt beslut som bekräftar en vilja till en andra åtagandeperiod eller ska den politiska viljan växa ur ett förtydligande av de tekniska detaljerna så att det går att förstå vad en ny åtagandeperiod skulle innebära. I termer av utsläppsminskningar handlar detta dilemma om att skriva in de industrialiserade ländernas utfästelser under Kyotospåret utan att veta hur de ska kunna uppnås (d v s som att ha svaret utan att känna till beräkningsmetoden) eller att bestämma reglerna för beräkningar först för att sedan räkna om utfästelserna innan de eventuellt placeras i denna kontext.

De flesta utvecklingsländer föredrar att bekräftelsen på den politiska viljan till en andra åtagandeperiod föregår de tekniska detaljerna medan alla industrialiserade länder vill förstå beräkningsgrunderna innan de bekräftar sina åtaganden och placerar dem under Kyotospåret. Detta kompliceras av att förhandlingsmandatet är konstruerat så att ett kollektivt tak för industrialiserade länder ska beslutas innan dess inbördes åtaganden fördelas för att nå detta tak. Samtidigt kan sägas att de utfästelser som redan gjorts använder olika beräkningsmetoder, inkluderar olika mekanismer för att nå målen samt är specificerade i termer av utfästelser för år 2020 beräknade i jämförelse till olika basår (allt mellan 1990 till 2005). Om dessa ska placeras i Kyotokontexten behöver de konverteras till kvantifierade utsläppsåtaganden för en åtagandeperiod (t ex 2013-2017 eller 2013-2020) istället för minskningar till 2020, en åtagandeperiod som dessutom ännu inte är beslutad. Vidare så mäts denna ännu ej beslutade åtagandeperiod i relation till basåret 1990 (som beslutades i Cancún), varpå en rad utfästelser behöver konverteras till detta basår. Till hur stor grad, på vilket sätt, samt med vilket innehåll olika marknadsmekanismer samt skogs- och markanvändningspraktiker ska kunna användas för att möta åtaganden är också centralt för konverteringen av utfästelserna.

Året har också präglats av att Japan upprepade gånger bekräftat att de inte kommer att ratificera en andra åtagandeperiod. Även Ryssland och Kanada har, i likhet med USA:s sedan tidigare kända ståndpunkt, gjort klart att de inte tänker placera sina utfästelser i denna kontext. Nya Zeeland har förklarat att deras utfästelser kan placeras i en andra åtagandeperiod, men bara om beräkningsreglerna för åtaganden under Konventionsspåret ser något så när likadana ut som för Kyotoprotokollet, och dessutom är lagligt bindande, så att jämförbarhet kan garanteras. Under Panama-mötet bekräftade EU att de är av en liknande åsikt, samtidigt som EU understryker att de stödjer en andra åtagandeperiod men skulle föredra att ett enda samlande avtal ersätter Kyoto.

Koalitioner för en rättvis och stark klimatregim

Både koalitionen för lågt liggande önationer, Afrika-gruppen liksom de minst utvecklade ländernas samt Arabstaternas koalition fortsätter dock att understryka vikten av en andra åtagandeperiod för en rättvis och stark klimatregim. På så vis står utgångspunkten för förhandlingarna i Durban, under Kyotospåret, på ungefär samma plats som inför Cancún: d v s stora skillnader i åsikt om betydelsen av en andra åtagandeperiod för klimatregimen kvarstår. Frågan handlar på principnivå om ifall regimen ska präglas av ett regelbaserat ramverk (Kyoto) med lagligt bindande åtaganden och ett fortsatt användande av institutioner som utvecklats under de senaste 14 åren. Eller om den ska styras av ett mer decentraliserat ramverk där stater är friare att agera enligt egna viljor för att möta sina uppsatta mål (d v s ett nytt avtal eller en rad beslut som bygger vidare på utkomsten av Cancún under Konventionsspåret). Skillnaden i utgångspunkt för förhandlingarna nu, jämfört med inför Cancún, ligger dock i att en rad ståndpunkter förtydligats vilket förenklar förhandlarnas arbete med att ta fram konkreta alternativ till politikerna att besluta om.

Mycket av ovanstående skillnader i perspektiv kring ett mer centraliserat eller decentraliserat avtal återspeglades i konflikter kring dagordningen för förhandlingarna under det inledande mötet för 2011, i Bangkok i april. Slutligen beslutades, under Kyotospåret, om en kompromiss att förhandla kring bekräftelse av den politiska viljan parallellt med att diskutera de tekniska detaljerna. Denna dagordning behölls under hela 2011 genom att förhandlingssessionen hölls öppen över hela året.

Knäckfrågan om politisk vilja tog sig en rad uttryck under året. Många utvecklingsländer hävdade att länder som bekräftat att de inte tänker placera sina utfästelser under Kyoto knappast behövde vara med i förhandlingarna om denna. Tuvalu underströk till exempel hur de ursprungliga förhandlingarna om Protokollet (1996-1997) och dess första åtagandeperiod förhalades i diskussioner om detaljer med parter som aldrig tänkt sig att ratificera dessa detaljer (hänsyftandes till USA). Japan, Ryssland och Kanada vill, å andra sidan, antagligen delta i förhandlingarna med mål om att föra över valda delar av Kyotoprotokollet till ett nytt avtal. EU har också understrukit sin ambition att fortsätta använda mekanismen för ren utveckling (CDM) för att uppnå sitt interna EU-mål till 2020, oavsett om förhandlingarna får till stånd en andra åtagandeperiod eller inte. Brasilien, Venezuela och Bolivia menar dock att CDM-projekt inte är tänkbara utan åtaganden under en andra period och vill därför binda CDM till framtida åtagandeperioder (vilket för närvarande inte är fallet). Även bakom denna fråga kan konflikten om ett nytt eller två kompletterande avtal skönjas, där många utvecklingsländer är irriterade på vad de hävdar vara ett avancerat "russinplockande" av de industrialiserade länderna från Kyotospåret in i Konventionsspåret, utan att binda sig till de mer svårsmälta bitarna av Kyotoprotokollet.

Nyttig process som tydliggjort länders inställning

En intressant parallell kan dras till Kyotoförhandlingarna 1996-1997: under dessa förhandlades åtaganden för den första åtagandeperioden utan att regler för flexibla mekanismer eller markanvändning var klara. Det skulle dröja ytterligare ett antal år innan reglerna för dessa kunde antas. I dagsläget verkar få industrialiserade stater villiga att gå samma väg. En viktig skillnad är att marginalerna kan anses vara mindre och att mer därför står på spel, men det bör också påpekas att en del av de utfästelser om utsläppsminskningar som hittills lagts fram är mindre ambitiösa än utsläppskurvan för Kyoto-åtagandena eller till och med för ländernas egna "business as usual"-beräkningar. Det har fått många att höja på ögonbrynen i undran över dessa länders egentliga motiv; om de till exempel är ute efter att kunna gå med på utsläppsöverskott vilka sedan kan säljas på en kolmarknad, eller om de verkligen vill strama åt politiken för att bidra till en mindre klimatpåverkan. Det bör också noteras att, även om Kyotoprotokollet antogs och signerades av en rad stater efter bara två års förhandlingar, så skulle det dröja ytterligare över sju år innan tillräckligt många ratifikationer kommit in för att Protokollet skulle träda i kraft.

Utkomsten av de tre förhandlingsrundorna inför Durban var relativt magert för Kyotospåret. Även om en hel del framgång nåtts inom en begränsad del av de tekniska områdena, så som beräkning av utsläpp från skogs- och markanvändning, så kvarstår de stora frågorna om viljan att stödja en andra åtagandeperiod eller inte. Däremot har processen under 2011 varit nyttig så till vida att den tydliggjort vilka länder som inte kommer skriva in sina utfästelser under Kyoto och vilka som kan tänka sig att göra så, givet att en rad förutsättningar för detta finns på plats. Dessutom förtydligades en rad knäckfrågor under 2011 såsom frågan om CDM ska bindas till åtagandeperioder eller ej; den andra åtagandeperiodens längd och beräkningsgrunder för åtaganden; hur Kyotospåret hänger samman med, eller inte hänger samman med, Konventionsspåret; samt vilka frågor som får behandlas under det förhandlingsmandat som givits sedan tidigare, och vilka som faller utanför ramen.

Konventionsspårets "dyra" dagordning och trevande framsteg

Om Kyotospåret inleddes trevande under 2011 så var det inget mot hur Konventionsspåret inleddes. Hela första förhandlingsrundan, i Bangkok, gick åt till att kompromissa fram en dagordning som kunde accepteras av alla parter.

Denna smärtsamma process, vars resultat sarkastiskt namngetts "the four million dollar agenda" med tanke på kostnaden för förhandlingsrundan, återspeglar en rädsla som finns bland G77/Kina och som växer ur att fokus på ett brett och bindande avtal med basis i förhandlingsmandatet från Bali 2007 börjar luckras upp till förmån för en rad beslut som byggs ihop till ett vägledande paket med utgångspunkt i Cancún. De stater som är nöjda med den begränsade utkomsten av Cancún som basis för en framtida klimatregim kommer att jobba hårt för att inte föra upp de övriga element som beslutades i Bali 2007 på agendan. Bråket kring dagordningen, och den närliggande diskussionen om en arbetsbeskrivning för 2011, speglar därför en dragkamp mellan de som vill se en mindre omfattande regim (som växt fram ur det så kallade Köpenhamnsackordet och formaliserats i Cancún) och de som vill vidga besluten i Cancún för att så småningom reflektera alla områden i det ursprungliga förhandlingsmandatet från Bali.

Fördelen med det intensiva (dyra) dagordningsarbetet blev att resten av året kunnat ägnas åt förhandlingar utifrån denna genomarbetade utgångspunkt, en start som satt ramarna för resten av processen och förhoppningsvis bidrog till att vara konstruktivt i ett längre perspektiv. Förhandlingar kring sakfrågorna under Konventionsspåret kunde också mycket riktigt starta omedelbart vid påföljande runda i Bonn. Det förtar dock inte svårigheterna med att komma överens om alla punkter på dagordningen. Frågor rörande den nya Teknikmekanismen liksom frågor om hur den av Cancún etablerade Anpassningskommittén är två områden med konstruktivt kompromissande och mycket konsensus.

Frågan om utvecklade länder vs utvecklingsländer

Förhoppningsvis finns där en möjlighet till mer långtgående beslut i Durban. Frågan om en gemensam vision är dock betydligt svårare, där det globala 2°-målet ska specificeras i termer av ett globalt utsläppsmål för 2050 och mål för när växthusgasutsläpp ska nå sin kulmen i utvecklade länder respektive i länder under utveckling. Denna senare terminologi (utvecklings- respektive utvecklade länder), som placerades i Konventionsspåret efter mandat i Bali i kontrast till de betydligt tydligare kategorierna Annex 1- respektive icke-Annex 1-länder, ställer även de till en del bekymmer. Deras luddighet gör nu att en del länder har börjat ifrågasätta, rätt eller fel, vilka länder som ska räknas som utvecklade och vilka som är i en utvecklingsfas. I detta sammanhang är också frågan om utsläppsminskningar central. Processen tampas med att försöka få ihop 2°-målet med de utfästelser om utsläppsminskningar som getts av utvecklade länder, liksom de indikationer på minskningar som getts av länder under utveckling. Än så länge är glappet mellan målet och utfästelserna alltför stort för att det ska gå att blunda för, ens med en extremt välvillig tolkning av hur målet ska kunna uppnås.

Förhandlingssessionen fortsatte i Panama där ytterligare några modesta framsteg gjordes. Efter en trög start trevar sig alltså förhandlingsprocessen under Konventionsspåret framåt. Steg för steg läggs nya pusselbitar, men ett stort problem för framgångstakten är spårets komplexa dagordning vilken innebär att inga frågor kan tillåtas gå för långt innan alla andra frågor rört sig framåt. Detta av flera anledningar, bland annat därför att beslut i en fråga annars riskerar att sätta standarden (förutbestämma) beslut i andra frågor. Likaså kan beslut i kompromisser kring en fråga hållas gisslan tills andra kompromisser nåtts i andra frågor, så att alla parter känner att de får något tillbaka när de ger något annat. Med så många viljor, intressen och perspektiv i en så pass kostsam och svår fråga som den om klimat är tålamod kanske något vi måste investera i under de närmsta åren. Trots komplexiteten rör sig alltså en del frågor framåt, särskilt inom de nämnda områdena teknik och anpassning, medan andra såsom frågan om utsläppsminskningar trampar vatten.

De permanenta rådgivande organen

Under Bonnmötet i juni träffades också de båda permanenta rådgivande organen (för implementering respektive för vetenskap och teknik) som startade sin 34:e session sedan avstampet 1995. Samtidigt som förhandlingarna under de tillfälliga rådgivande organen kom igång väldigt snabbt, med dag- och arbetsordningar redo sedan Bangkok, så stötte de permanenta rådgivande organen på liknande problem som de tillfälliga gjort i Bangkok. Utkomsten av Cancún var så pass vagt skriven att det var svårt för förhandlarna att enas om var vissa frågor skulle placeras, och hur stor roll de permanenta organen skulle ha för att förhandla om Cancún-beslutet. På förslag från ordförandena, och efter konsultation med stater, hade en hel rad nya frågor placerats på dagordningarna för dessa rådgivande organ. Vissa ville till exempel placera frågan om mät-, rapporterings- och verifierbarhet under det rådgivande organet för implementering medan andra ansåg att frågan inte var tillräckligt mogen för detta utan behövde förberedas mer i ad-hoc gruppen.

Efter tre dagars förhandling beslutades att den större delen av de båda organens dagordningar skulle bordläggas och att endast mindre delar kunde förhandlas under sessionen i Bonn, inför nästa session för de permanenta organen i Durban.

Förväntningar inför Durban

Tiden för att undvika ett glapp mellan den första och eventuellt kommande åtagandeperioder under Kyotoprotokollet håller på att rinna ut. 2012 markerar slutet för den första åtagandeperioden. En (av flera) viktig bidragande faktor till att den andra åtagandeperioden borde konkluderats i Köpenhamn 2009 hänger ihop med det faktum att det, i den bästa av världar, brukar ta minst tre år för ett internationellt avtal att ratificeras i nationell lagstiftning.
Inför Durban diskuterades att en ny avtalstext under Protokollet skulle kunna gälla på "tillsvidarebasis" tills de nödvändiga ratificeringarna var på plats. Trots denna "sista" möjlighet att undvika ett glapp var det inte särskilt troligt att ett sådant beslut skulle kunna antas i Durban. Alltför många frågor var fortfarande olösta, där parterna stod väldigt långt ifrån varandra. Även om det inte var önskvärt så skulle antagligen Kyotospåret behöva mer tydlighet kring beräkningsmetoder för, och karaktär av, åtaganden under Konventionsspåret innan en eventuell andra åtagandeperiod i Protokollet skulle kunna accepteras av industrialiserade länder. Möjligen skulle en nödlösning om att förlänga den första åtagandeperioden kunna antas i beslut och vara politiskt vägledande, men även detta var osäkert.

Möjligheten fanns dock till en rad andra beslut i Durban som skulle kunna vägleda staters arbete med utsläppsminskningar tills beslut om kommande åtagandeperioder kan antas. Även om en rad stater gjort det allt igenom tydligt att de inte tänker skriva under en andra åtagandeperiod, vilket knappast kan ses som en framgång för förespråkare av en sådan, så måste det gånga året ändå ses som en liten framgång i ljuset av Japans position i Cancún: trots att de där envist hävdade att de tänkte blockera alla försök till att få till stånd en andra åtagandeperiod har de under året, till mångas förvåning, inte genomfört sitt hot. Motståndet från andra "Kyoto-fientliga" parter har också lyst, relativt sett, med sin frånvaro. Kanske får det tas som ett litet kvitto på att processen så sakteliga hittar tillbaka till den kompromissanda som rådde i Barcelona i november 2009, och som helt raderades ut under Köpenhamnsförhandlingarna bara en månad senare.

Teknikmekanism, Anpassningskommitté och Grön Klimatfond

Konventionsspåret, å sin sida, hade tagit sikte på att göra Teknikmekanismen användbar redan under 2012, liksom att ramverket för anpassning och dess nya Anpassningskommitté skulle vara i princip färdigt för användning. Dessutom fanns det förväntningar på Durban att leverera i frågan om hur olika aspekter av det nya avtalet ska mätas, verifieras och rapporteras. Bättre klarhet om dessa regler har målats upp av många som en nödvändig förutsättning för att kunna få till stånd en andra åtagandeperiod under Kyotospåret. Reglerna skulle förtydliga likheter och skillnader mellan de båda spåren och göra åtaganden placerade i de respektive kontexterna lättare att jämföra. Slutligen fanns det också hopp om att Durban skulle kunna leverera detaljer kring den nya så kallade Gröna Klimatfonden, om och på vilket sett den skulle kunna övervaka och kanalisera pengar för utsläppsminskande projekt samt anpassning.

Sammanfattningsvis skulle Durban kunnat bli en milstolpe för processen som helhet, men knappast den som Köpenhamnsförhandlarna målade upp: d v s mötet då förhandlarna skulle vara redo att leverera avtalstext för signering av statsledare. Alldeles för många frågor kvarstod. Ett av de stora frågetecken berörde beslutet från Cancún om att hålla den globala ökningen av medeltemperaturen under 2°C: även i den mest välvilliga tolkningen av vetenskapen om vad som krävs för detta mål så måste de nuvarande utfästelserna bli mer ambitiösa. En annan av de stora utmaningarna låg i att mobilisera finansiering och effektivisera dessa i ett transparent och verkningsfullt ramverk för anpassning i utsatta länder. Dessutom gäller en enkel formel: ju större glappet mellan tvågradersmålet och utfästelserna blir, desto större blir utmaningen att kunna anpassa världen till ett förändrat klimat.

Ytterligare en dimension kopplas till denna aspekt, nämligen frågan om tvågradersmålet är tillräckligt lågt satt eller egentligen borde skrivas om till ett 1,5°-mål. Beslutet från Cancún omfattar en uppföljning av detta, i ljuset av ny kunskap som kan tänkas växa under kommande år. Denna uppföljning ska ske redan 2013-2015. Frågan om omfattningen av revisionen omgärdas dock av ett hav av åsiktsskillnader mellan olika förhandlingsparter och skulle visa sig vara mycket svår att kompromissa om under Durban.

Läget, som det såg ut inför Durban och med de enorma rättvisefrågor som döljer sig bakom klimatfrågans utmaningar, pekade på att processen med stor sannolikhet skulle komma att engagera förhandlarna också en god stund efter det att Durban lagts till handlingarna.

Efter Durban

Tiden mellan Cancún och Durban kännetecknades av att förhandlingspartnerna konkretiserade sina positioner. Att dessa förtydligats kan tolkas som en större öppenhet och tilltro i processen, vilket underlättade förhandlingarna i Durban. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att förväntningarna på Durban var relativt lågt ställda. Processen levererade förväntade beslut i en rad frågor av mer teknisk och mindre principiell betydelse, så som att göra teknikmekanism operationaliserbar samt att besluta om några huvudpunkter kring det institutionella ramverket för finansiering. Ytterligare en rad beslut fattades, till exempel kring frågor om referensnivåer för avskogning i fattiga länder och teknik för koldioxidavskiljning och –lagring inom ramen för den så kallade rena utvecklingsmekanismen (CDM) under Kyotoprotokollet.

De stora knäckfrågorna kvarstod dock, och kvarstår alltjämt. Durban markerar, för dessa mer principiella frågor, emellertid ett intressant avstamp vars betydelse fortfarande är svårt att utvärdera. Två centrala, mer principiella, beslutstexter antogs: (i) ett beslut om att fatta beslut kring inrättandet av en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet i Qatar i december 2012, och (ii) beslut om ett nytt förhandlingsspår under ramkonventionen att konkluderas 2015 och implementeras från 2020.

Framgång och besvikelse

Beslutet att inrätta en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet, med ett helt färdigt beslutsunderlag till slutet av 2012, kan ses både som en framgång och en besvikelse. I ett förhandlingsperspektiv har en andra åtagandeperiod länge varit en nyckelfråga för fattiga länder utan vilken det varit omöjligt att tänka sig ett nytt, kompletterande, avtal under ramkonventionen. Att det nu är beslutat att detaljerna för en ny åtagandeperiod ska förhandlas fram och antas kan förhoppningsvis leda till att förhandlingsprocessen som helhet ökar tempot. Ur ett förhandlingstekniskt perspektiv kan beslutet därför ses som en framgång.

Å andra sidan har det under året inför Durban blivit tydligt att färre och färre parter tänker anta nya åtaganden under protokollet. Inte minst har det markerats av Kanadas tillkännagivande att de tänker begära formellt utträde ur protokollet. Andra Kyotoparter, som Japan och Ryssland, står dessutom fast vid att inte anta några nya åtaganden under Protokollet även om deras formella medlemskap kvarstår.
I slutändan tycks det som om det närmast är EU och eventuellt några få andra stater, bland andra Island, som är villiga att omvandla sina utfästelser för 2020 till en åtagandeperiod under Kyotoprotokollet med start 2013. Exakt hur lång åtagandeperioden ska vara är ännu inte avgjort, antingen ska den löpa till och med 2017 eller 2020. Eftersom EU redan har reglerat sin klimatpolitik till 2020, genom de lagar som ingår i det så kallade Energi- och klimatpaketet från 2008, och detta till stora delar bygger på Kyotoprotokollets centrala mekanismer och beräkningsmetoder kan betydelsen av en andra åtagandeperiod för klimatsystemet som sådant ifrågasättas. Ur ett klimatsystemperspektiv är därför Durban knappast någon framgång eftersom få nya eller mer ambitiösa utfästelser gjorts.

Ingen avgörande milstolpe

Att Durban inte kan ses som en avgörande milstolpe för att förtydliga hur målet om 2°/1,5° ska realiseras hänger samman med det andra av de två ovan nämnda besluten: att öppna upp ett nytt förhandlingsspår under konventionen.

Det nya förhandlingsspåret har kommit att kallas "The Durban Platform for Enhanced Action" och säger att ett nytt globalt avtal ska vara färdigförhandlat till 2015 för att kunna träda i kraft till 2020. Exakt hur detta nya förhandlingsmandat ska kunna lösa de knäckfrågor som häcklat förhandlingarna sedan det gamla mandatet inrättades i Bali 2007 är oklart. Det nya mandatet pekar på betydelsen av alla de byggstenar som låg till grund även för det gamla mandatet, och läger dessutom till ytterligare några till den redan komplicerade dagordningen.

Finns det något ljus i tunneln så skulle det vara att det eventuellt inte längre är lika känsligt att förhandla alla frågor under ett och samma mandat. Om detta blir resultatet av Durban lär utrönas under de närmaste åren. Skulle förhandlingarna kunna sammanfogas under ett ramverk skulle processen antagligen i mindre utsträckning drabbas av att det är svårt att placera vissa frågor under det ena eller andra ramverket.

Moment 22-liknande läge

Dock kvarstår problemen kring att beslut i en fråga inte kan fattas innan beslut i andra frågor fattats, och tvärt om. Det vill säga, de många i det närmaste moment 22-liknande frågor som drabbat förhandlingarna de senaste fem åren riskerar att kvarstå. Det är inte heller tydligt om allvarliga förhandlingar om en tredje åtagandeperiod kommer att initieras eller inte. Kyotoprotokollet innehåller en paragraf som innebär att detta ska ske om en andra åtagandeperiod kommer på plats. Om så blir fallet kan förhandlingsdynamiken, inom ett par år, åter kompliceras. EU har redan indikerat att unionen ser en andra åtagandeperiod som en brygga mellan den första och ett helt nytt, globalt avtal som ersätter tvåspårs-logiken. Hur detta perspektiv på Kyotoprotokollet uppfattas bland fattiga länder är ännu oklart.

De två beslutstexterna kan sammantaget ses som ett sätt att få till ett avslut på förhandlingarna i Durban. De förhindrade kollaps i Durban, och risken att mötet skulle behöva fortsätta på annan ort under 2012. Samtidigt har det knappast, med tydlighet, löst några knäckfrågor. Att utvärdera Durban som succé eller fiasko är därför avhängigt hur processen utvecklas under de närmsta två åren. Återgår den till ett evigt ältande om komplexa detaljer och skyttegravsliknande positioneringar lär klimatfrågan knappast lösas med hjälp av ett globalt avtal. Om vi däremot ser en process som kännetecknas av att alla parter avstår från att lyfta in mycket av de gamla förhandlingstexterna inom ramen för den nya, och dessutom kan enas kring vilken typ av institutionellt ramverk som markerar vägen framåt, så kan Durban framstå som avsparken till ett viktigt bidrag för att undvika farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet.

Svenska FN-förbundet behöver dig!

Svenska FN-förbundet verkar för att mänskliga rättigheter respekteras, krig förebyggs och millenniemålen förverkligas. Vi följer FN:s arbete och sprider kunskapen vidare till lokala FN-föreningar, skolor och den svenska allmänheten.

FN:s officiella webbplats hittar du på www.un.org.

Ge en gåva

Alla bidrag behövs!

Stöd Svenska FN-förbundets arbete genom att skänka pengar till våra kampanjer. Svenska FN-förbundet är innehavare av ett 90-konto och granskas av Svensk Insamlingskontroll

Du kan också sätta in pengar på PG 90 00 79-5 eller BG 900-0795. Ange Röj-en-mina, Skolmat blir kunskap eller något annat av våra aktuella projekt