2000-talet

En milstolpe i arbetet med detaljerna kring Kyotoprotokollet uppnåddes under den sjätte partskonferensen i Marrakech, 2001.

Under samma år släppte Klimatpanelen sin tredje bedömningsrapport. Den kom inte i ett lika kritiskt förhandlingsläge som de tidigare två rapporterna (1990 och 1995), men bidrog likväl till att utveckla arbetet under FN:s Klimatkonvention.

Överenskommelsen i Marrakech var kulmen på de förhandlingar efter Kyoto som kännetecknades av diskussioner kring de flexibla mekanismerna, sanktionssystemet, det globala Syds roll med mera. Dessa frågor samlades ihop i Marrakech och omsattes i text i en bindande överenskommelse. Partskonferensen i Marrakech markerade inte ett slut på förhandlingarna kring Kyotoprotokollet, men inledde helt klart ett nytt skede.

Relativt lugn

Förhandlingarna mellan åren 2001 och 2005 beskrivs antagligen bäst i termer av relativt lugn. Dessa år ägnades främst åt tekniska detaljer samt att öka det politiska trycket för att få underskrifter och ratificeringar av protokollet.

I och med att Ryssland ratificerade protokollet, i oktober 2004, uppnåddes ”55-gränsen” som markerade att det kunde träda i kraft. Att få minst 55 länder att ratificera protokollet hade uppnåtts sedan gammalt. Rysslands ratificering bidrog emellertid till att det andra kriteriet uppfylldes; att parterna till Kyotoprotokollet stod för minst 55 procent av de reglerade utsläppsminskningarna. Protokollet kom därför att träda i kraft i februari 2005.

Ingen hemlighet

I och med detta började en ny förhandlingsprocess. I november och december 2005 hölls den elfte partskonferensen under klimatkonventionen parallellt med den första partskonferensen under Kyotoprotokollet (CMP). Det var ingen hemlighet att Kyotoprotokollet endast markerade ett första steg i arbetet med att förhindra farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet. Alla var medvetna om att Kyotoprotokollet inte på långa vägar nådde upp till klimatkonventionens mål. Inte minst av denna anledning bildade COP11 och CMP1 två förhandlingsgrupper i syfte att stärka det framtida arbetet under klimatkonventionen.

Den ena gruppen (AWG-LCA) skulle stärka det långsiktiga internationella samarbetet medan den andra (AWG-KP) skulle jobba med att förhindra ett glapp mellan Kyotoprotokollets första och andra åtagandeperiod (den första åtagandeperioden löper mellan 2008 och 2012).

Fördjupa förhandlingar

Två partskonferenser senare, under COP13 och CMP3 i Bali 2007, antogs den så kallade vägkartan mot Köpenhamn. Denna vägkarta eller färdplan krävde att parterna skulle fördjupa förhandlingarna kring långsiktiga gemensamma visioner. Balimötet betydde också att förhandlingsprocess kring nya åtaganden under klimatkonventionen skulle intensifieras. För att undvika glapp mellan att Kyotoprotokollets första åtagandeperiod löper ut (2012) och att ett nytt avtal tar vid (vilket är troligare än att en ny åtagandeperiod beslutas under Kyotoprotokollet) måste förhandlingsprocessen leda fram till ett konkret beslut i Köpenhamn i december 2009.

Samma år som Balikonferensen (2007) offentliggjordes också klimatpanelens fjärde bedömningsrapport, en rapport som redan spelat en mycket viktig roll i den pågående förhandlingsprocessen kring åtagandenivåer och -perioder.

Svenska FN-förbundet behöver dig!

Svenska FN-förbundet verkar för att mänskliga rättigheter respekteras, krig förebyggs och millenniemålen förverkligas. Vi följer FN:s arbete och sprider kunskapen vidare till lokala FN-föreningar, skolor och den svenska allmänheten.

FN:s officiella webbplats hittar du på www.un.org.

Ge en gåva

Alla bidrag behövs!

Stöd Svenska FN-förbundets arbete genom att skänka pengar till våra kampanjer.

Du kan också sätta in pengar på PG 90 00 79-5 eller BG 900-0795. Ange Röj-en-mina, Skolmat blir kunskap eller något annat av våra aktuella projekt