Historik

De första föregångarna till dagens landminor användes på 1400-talet vid slaget vid Agincourt i England och på 1800-talet under amerikanska inbördeskriget. Under första världskriget introducerades stridsvagnar för att bryta dödläget med skyttegravskriget. Stridsvagnsminor utvecklades som en motvikt till den nya uppfinningen. Det var dock inte förrän andra världskriget som minor blev ett gängse vapen på slagfältet. Då utplacerades mer än 300 miljoner stridsvagnsminor, av alla stridande parter, fyllda med kraftfull lättviktig trotyl (TNT).

Militärens användning av stridsvagnsminor var farlig även för dem själva, eftersom fienden lätt kunde ta bort dem och placera dem någon annanstans. För att få bukt med detta problem utvecklades personminorna. De grävdes ned runt stridsvagnsminorna för att förhindra att de flyttades. En av de mest effektiva personminorna under denna tid var den tysktillverkade hoppminan 'Betty' som var utformad för att kunna hoppa från marken till höfthöjd när den aktiverades och sprida ut hundratals stålfragment i en vid radie.

Förändrade användningsområden

Från början utvecklades både stridsvagnsminor och personminor som taktiska, defensiva vapen. De hade för avsikt att skydda trupper, militära baser och viktiga inrättningar som elkraftverk och vattentillgångar. De användes också för att försena fiendens framryckning, för att hindra dem från att få tillgång till specifika områden och resurser samt för att betunga dem med sårade soldater. Försåtsminering d.v.s. när två eller tre minor placeras vid ingången till ett hus eller ett specifikt område, hade för avsikt att ha en demoraliserande psykologisk effekt på trupperna. Under första och andra världskriget levde soldater i ständig skräck för minor och investerade värdefull tid och energi för att röja det som kunde vara minerat område.

Efter andra världskriget fortskred framstegen inom vapenteknologin snabbt. På 1960-talet utvecklades en personmina som kunde släppas från luften och automatiskt aktiveras när den slår mot marken. Denna typ av mina gjorde det möjligt att snabbt placera ut ett stort antal minor, istället för att använda den traditionella och tidskrävande metoden att manuellt utplacera varje mina.

Den nya teknologin förändrade snabbt personminans grundläggande användningsområde från att ha varit ett taktiskt, defensivt vapen till att bli ett strategiskt offensivt vapen. Nu användes minor för att skapa en sprängkil mellan fiendens styrkor och deras militära baser, för att därmed tvinga styrkorna in i ogynnsam terräng. Mer och mer kom dessa utspridningsbara minor och manuellt utplacerade minor att användas mot den civila befolkningen, för att terrorisera samhällen, fördriva människor, för att göra fruktsam jordbruksmark oanvändbar och för att förstöra nationell infrastruktur.

Utspridningsbara minor användes för första gången av USA under Vietnamkriget. Det fick dock allvarliga konsekvenser för USA: s trupper som ofta var tvungna att retirera genom sina egna omarkerade minfält. Nästan en tredjedel av USA:s egna offer dog eller skadades av minor som amerikanska soldater själva hade placerat ut. De minor som användes var BLU-43 och BLU-44 som hade smeknamnet 'draktänderna' p.g.a. sin form. De var föregångare till de sovjettillverkade PFM-1 eller fjärilsminorna, som i stor utsträckning användes i Afghanistan i slutet av 1970-talet och på 1980-talet.

På 1960- och 1970-talen blossade många konflikter upp i flera av de mindre utvecklade delarna av världen. Där blev minor ett vanligt använt vapen av regeringstrupper, paramilitärer och gerillastyrkor. De var billiga, effektiva och varaktiga vapen, som kunde användas snabbt och som var lätta att införskaffa. När minor blev allt vanligare blev distinktionen mellan deras defensiva och offensiva användning samtidigt otydlig. Efter andra världskriget togs det dessutom mycket mindre hänsyn till den traditionella regeln att kartlägga och markera alla minfält. Eftersom minor också släpptes ut från flygplan och var utlagda på avstånd blev minfälten alltmer otydliga och riktiga kartor och markeringar blev omöjliga att göra.

Teknologiska framsteg

De senaste decennierna har den nya teknologin förvandlat den traditionella minan som använts i defensivt syfte till en sofistikerad smart mina som till stor del används offensivt. Teknologiska framsteg har gjort att minor blivit farligare för civilbefolkningen och svårare, om inte omöjliga, att upptäcka. Ett större antal minor kan också utplaceras snabbare än någonsin tidigare. Samtidigt som minor har blivit mer sofistikerade har teknologin för minröjning utvecklats långsamt. Generellt sett är den mest effektiva och pålitliga metoden för minröjning att röja för hand, med hjälp av en minröjare som sonderar terrängen centimeter efter centimeter.

Teknologiskt avancerade minor innefattar system för avståndsutlagda minor som sprider ut ett stort antal minor från luften och som automatiskt aktiveras när de slår i marken, vidare minor med låg metallhalt, elektroniska sensorer och självförstörande mekanismer. Minor av plast innehåller väldigt lite metall, de är extremt varaktiga och nästan helt omöjliga att upptäcka med traditionella metalldetektorer. Minor med elektroniska sensorer har för avsikt att skilja mellan djur och människor och har oftast förmågan att identifiera antalet förbipasserande innan de exploderar. Däremot skiljer de ju inte mellan soldater och civila eller mellan vuxna och barn. Därmed är också dessa smarta minor urskillningslösa vapen.

Självförstörande minor är utformade så att de automatiskt exploderar efter en programmerad tid. De används till stor del av militärer för att forma slagfältet och för att förstöras när trupperna har förflyttat sig bakom konfrontationslinjerna. De är utformade för att minimera hotet mot civila. En begränsning som dessa självförstörande minor har är dock att de inte är tillräckligt tillförlitliga. Civila lemlästas eller dör ofta om de är i närheten av explosionens epicentrum när minan självutlöses.

Självdesarmerande minor, som är en variant av de ovannämnda självförstörande minorna, är också utformade för att reducera risken för människor. Minorna desarmerar sig själva efter en utsatt tid, utan att explodera. Den desarmerande mekanismen är dock inte helt säker och individer som hittar en mina av denna typ kan inte avgöra om den har oskadliggjorts eller inte. Faktum är att självdesarmerande minor är ett värre alternativ än självförstörande minor.

När minor blir mer tekniskt sofistikerade och avancerade, ökar också sannolikheten för att de inte fungerar som de ska. Även fast de nya smarta minorna finns tillgängliga jorden runt, väljer många stridande parter som rebeller, paramilitärer och regeringar att ändå använda traditionella minor p.g.a. att de är billigare, lättare att använda och enklare att få tag i.

Ansvarig för sidan: FN-förbundets webbredaktör

Uppdaterad 25 september 2008 Publicerad 25 september 2008

Kontakta FN-förbundets webbredaktör

Kalender

  • C-kurs i New York

    9 jun - 14 jun

    OBS: KURSEN ÄR FULLBOKAD!!!

    Vill du besöka olika FN-organ, diskutera med FN-tjänstemän och träffa organisationer som dagligen lobbar inom FN-systemet? Följ med på vår spännande C-kurs med fred, nedrustning och säkerhet som tema. Hur arbetar man t.ex med fredsfrämjande insatser, genusfrågor i fredsprocesser och arbetet mot klusterbomber, minor och internationell vapenhandel? Missa inte chansen att på plats lära dig mer om FN i praktiken!

Se hela kalendariet

Nyheter från FN-förbundet

  • Minröjning i Tamaing

    23 jan

    Under våren 2012 kommer FN-förbundet fortsätta arbetet i Kambodja med att röja nästan 50 000 m2 mark kring byn Tamaing från minor. Människorna i byn kommer då äntligen att kunna röra sig kring byn och på risfälten utan risken att trampa på en mina. Den nyröjda marken kommer att användas till jordbruk av områdets fattigaste familjer. Det röjningsarbete FN-förbundet genomför i Tamaing är möjligt genom bidrag från privata givare, FN-föreningar och företag.

Läs fler nyheter