Fisk ger barn i Kambodja läshunger

Hösten 2008 reste Svenska FN-förbundet till Kambodja för att besöka några av de skolor som är med i Skolmat blir kunskap. Här kan du läsa en reseskildring.

Sear 13 år- Allra mest gillar vi konserverad fisk, säger Sear och Thoeun i munnen på varandra. Det kanske kan låta konstigt att barnen i en by på landsbygden i Kambodja gillar konserverad fisk mest av allt. Deras by ligger inte nära vattnet. Det finns heller inte fiskodlingar i närheten. Men det finns en förklaring och den heter FN:s världslivsmedelsprogram, WFP.

Vi sitter på en träbänk utanför Sears och Thoeuns klassrum. Jag får hjälp av en tolk att tala med barnen. Skolan som Sear och Thoeun går i består av två enplanslängor. Den ena längan byggdes år 2000. Den andra 2005. Det året kom att betyda mycket för byn Chury Chakrey i nordöstra Kambodja. Kanske rent av skillnaden mellan att gå hungrig till sängs om kvällarna till att slippa göra det. 2005 var året som WFP började med skolmatsprogrammet i Chury Chakrey.

Sear och Thoeun går i tredje klass i grundskolan. I Kambodja börjar barn skolan när de är sex år. Alltså borde barnen som går i tredje klass vara 9 år gamla. Men det är få som är så unga. De flesta är mellan 12 och 15 år. Det beror på att många barn får gå om skolan inte bara ett år utan flera. Barnen, såväl flickor som pojkar, måste hjälpa till hemma. Och då blir skolgången lidande. Eftersom Chury Chakrey ligger i ett fattigt område har byborna inte alltid mat för dagen. Det påverkar i högsta grad barnens möjligheter att orka med skolan. Hur ska ett barn utan mat i magen kunna koncentrera sig i skolan och lära sig nya saker? En annan anledning till att barnen är äldre än vad de borde vara är att barnen helt enkelt inte börjar skolan när de är sex år. Föräldrarna kanske tycker att skolan ligger för långt bort. En del föräldrar låter sönerna gå i skolan men inte döttrarna.

Thoeun 12 årThoeun är 12 år. Hon har tre bröder. Sear är 13 år. Han har fyra systrar och en bror. På landsbygden i Kambodja, där fattigdomen är störst, är familjerna större än i stadsregionerna. Tio till tolv barn är inte ovanligt. Av Kambodjas 14 miljoner invånare lever drygt 34 procent i extrem fattigdom, det vill säga under en amerikansk dollar per dag. På landsbygden lever upp till 60 procent av befolkningen i fattigdom. Detta trots att fattigdomen har minskat med i genomsnitt en procent per år under de senaste tio åren.

Även antalet barn som dör före fem års ålder har minskat från 116 dödsfall per 1 000 levande födda barn år 1990 till 82 dödsfall per 1 000 levande födda barn år 2006. Men jämfört med barnadödligheten i grannländerna, som ligger på i genomsnitt 33, är den fortsatt hög. De flesta barn dör i malaria och diarrésjukdomar. Bara fyra procent av kambodjanska barn sover under impregnerade skyddsnät mot malariamyggor. Barn som har malaria får ingen medicin. Bara 35 procent av befolkningen på landsbygden har tillgång till rent dricksvatten.

Även undernäringen skördar offer. Drygt 33 procent av befolkningen lider av undernäring. Nästan hälften av alla barn under fem år väger för litet för sin ålder. Det är lätt att tro att barnen i Sears och Thoeuns klass är yngre än vad de är. Många är korta och smala till följd av fel- eller undernäring.

Sear och Thoeun berättar om en vanlig dag i sina liv.

- Jag går upp klockan 5 på morgonen, säger Thoeun.
Det verkar väldigt tidigt, tänker jag. Jag avbryts i mina tankar av Sear.
- Jag går upp ännu tidigare, förklarar han med viss stolthet. Jag går upp redan halv 5.
Båda barnen bor i Chury Chakrey. Men en bra bit från skolan. De hinner hjälpa till litet hemma innan det är dags att gå till skolan. De äter ingen frukost hemma. Den väntar i skolan. Det kan ta litet olika lång tid att gå till skolan beroende på om det är regnsäsong eller inte och beroende på hur många kompisar man har sällskap med till skolan och som man kan hitta på att göra kul saker med. Barnen är klädda i sina skoluniformer. Vita skjortor och mörkblå byxor eller kjolar. I sina väskor eller plastkassar har de skolböcker och sina egna plasttallrikar och plastmuggar i glada färger till skolfrukosten.

Skolan börjar klockan 7. Men det är inte alltid som barnen kommer i tid. Men väl i klassrummen är det ordning och reda. Barnen sitter tysta och stilla på sina träbänkar när läraren är på plats framme vid den svarta tavlan. I Sears och Thoeuns klass går det omkring 40 barn. När läraren ställer en fråga räcker barnen upp sina händer om de kan svaret.

- Jag gillar mest kambodjansk litteratur, säger Sear. Men jag gillar inte matte.
- Jag tycker om allting, säger Thoeun. Men mest matematik.
Det är uppenbart att skolan och lärarna betyder mycket för barnen. Så mycket att Sear har bestämt sig för att bli lärare när han blir stor.
- Jag kan jobba här i byn, förklarar han. Men jag kan jobba på andra platser också.
- Jag ska bli doktor, säger Thoeun. I stan, lägger hon till. Thoeun har visserligen aldrig varit i stan, det vill säga Siem Reap som ligger cirka tre mil från byn. Men de har talat om Siem Reap i skolan och flera vuxna i byn har förstås varit i den snabbt växande staden.

Skolan har egen spis

Barnen är hungriga när de kommer till skolan. Därför har värdslivsmedelsprogrammet i samråd med lärare och föräldrar beslutat att barnen i Kambodja ska få skolfrukost istället för skollunch vilket är det vanligaste i andra länder.

I byn Chury Chakrey där Sear och Thoeun går i skola finns det en skolkommitté som består av 10 personer. När vi besöker skolan träffar vi bara männen som ingår i kommittén. På frågan om det inte finns några kvinnor i skolkommittén är svaret ”jo visst, men de två kvinnor som är med i kommittén är ute på risfältet och jobbar eftersom det är skördesäsong nu”.

Det är skolkommitténs medlemmar som hjälper till med skolmaten. Kommittén har murat en spis av lera med plats för två stora grytor. Spisen verkar välbyggd och energisnål eftersom grytorna täcker hålen så att inte värmen går till spillo. Att hitta ved är ett problem i den här byn som i så många andra byar runt om i världen.

I skolan går det 546 elever, varav 273 är flickor. Eleverna är fördelade på 13 klasser. Det finns nio lärare. Rektorn är rektor på förmiddagen och lärare på eftermiddagen. För att klara den här ekvationen går hälften av barnen i skolan på förmiddagen mellan 7 och 11 och den andra hälften på eftermiddagen mellan 13 och 17. Rektorn bedömer att två procent av barnen i byn inte går i skolan. Men situationen var en helt annan innan barnen erbjöds skolmat. Han berättar också att risken för avhopp är störst för flickor när de når årskurs 4. Många av flickorna är då 13-16 år. I bästa fall har de gått fyra år i skolan. I sämsta fall har de färre år i skolan och får därmed en sämre start i vuxenlivet.

Detta vill WFP ändra på. Skolmatsprogrammet syftar till att öka tillgången till och kvaliteten på undervisningen. Programmet har särskild fokus på flickor.

Syftet är att skolmaten ska bidra till att:

• Öka inskrivningen av barn i grundskolan.
• Öka elevernas närvaro i skolan.
• Minska andelen barn som går om skolterminer och som hoppar av skolan.
• Förbättra kapaciteten att lära sig saker och ting genom att minska hungern.
• Förbättra hälsan och näringsintaget.

I Kambodja består skolmaten av konserverad fisk, ris, vegetabilisk matlagningsolja, salt med jod och bönor. Bönorna blandas ofta med en grönsak som heter morning-glory (blomman för dagen) och som odlas i skolträdgårdarna. Ris är den stora grödan i Kambodja, Chury Chakrey är inget undantag. Det finns risfält överallt. Vattenbufflar och vita kor strövar lojt omkring i fälten. Det är skördedags och framför allt kvinnorna jobbar på fälten. Riskornen läggs ut på säckväv, plast eller direkt på marken för att torka.

Fotboll och rephopp kräver energi

Både Sears och Thoeuns familjer är risbönder. Men Sears pappa jobbar extra som volontär i skolan. Thoeuns pappa har en motorcykel som ger litet extra inkomster. Han är en ”motordriver” som Thoeun säger. Man kan säga att han har en taxirörelse i liten skala där passagerna åker motorcykel i stället för bil. Mödrarna är hemma och jobbar.

Som svar på frågan vad barnen gör efter skolan, säger Thoeun att hon hjälper till hemma med matlagning, diskning, tvätt och att passa syskonen. Sear får istället passa familjens kor. Han gillar kor. Men som alla andra barn gillar Sear och Thoeun att leka, även om de inte har så mycket tid till det.

- Jag brukar sparka fotboll med mina kompisar, säger Sear. Vi använder gamla skor eller plastsandaler.
- Jag brukar hoppa rep, säger Thoeun.

Att sparka fotboll, hoppa rep och att lära sig nya saker i skolan kräver energi. Skolfrukosten ger barnen den energin.

Svenska FN-förbundet behöver dig!

Svenska FN-förbundet verkar för att mänskliga rättigheter respekteras, krig förebyggs och millenniemålen förverkligas. Vi följer FN:s arbete och sprider kunskapen vidare till lokala FN-föreningar, skolor och den svenska allmänheten.

FN:s officiella webbplats hittar du på www.un.org.

Ge en gåva

Alla bidrag behövs!

Stöd Svenska FN-förbundets arbete genom att skänka pengar till våra kampanjer.

Du kan också sätta in pengar på PG 90 00 79-5 eller BG 900-0795. Ange Röj-en-mina, Skolmat blir kunskap eller något annat av våra aktuella projekt